BUG

Såg BUG för två veckor sen och jag blir alltid nervös innan jag ska se en skräckis. Jag har en hatkärlek till skräckisar och rysare för jag är väldigt lättskrämd och det funkar inte att tänka "det är bara på film, det är inte på riktigt!". Jag vill inte att det ska funka heller för då kan jag lika bra lägga ner mitt intresse av film... Det bästa med film är just att de kan skrämma en, engagera en, göra en arg, ledsen eller glad.

I alla fall, jag såg alltså BUG med en nervös känsla i magen och kudden beredd att ta framför ögonen. En timme gick av filmen och jag var lugn som en filbunke och inte en enda gång hade jag greppat tag i kudden. Den var obehaglig och skrämmande men inte på ett sätt som gör att jag inte kan titta. Det är skrämmande hur en människa, beroende på ens bakgrund och sinnestillstånd, kan påverkas så starkt av en annan människa och hur man kan börja tro på något så starkt att man är villig att skada sig själv. Människans psyke är skrämmande tycker jag och denna filmen ger ett bra exempel på hur det kan gå och sluta